Stellan Brynell och Calle Erlandsson beredda att smörja kråset. Foto: LGRökt ål. Rökt ål. Rökt ål. Det är knappt jag kan skriva det, och det är nästan lika svårt att säga det. Långt upp i tonåren sa jag ”rögad ål”. Det var innan jag började umgås med uppsvenskar och tvingades överge min barndoms dialekt för att göra mig förstådd i bredare kretsar. Mina föräldrar tyckte väl att jag försökte göra mig märkvärdig när jag började med min vårdade skånska. Hemma hette jag Lars med danskt uttal, som i Bent Larsen. Mina föräldrar var födda och uppväxta på bondvischan, i Lomma och Grönby. Där talade man inte vårdad skånska vid den tiden.
En språklektion: det heter inte ”i Limhamn”. Som alla språkvårdare vet heter det på ren svenska ”på Limhamn”. Den senaste onsdagslunchen med Calle och Stellan intogs på Limhamn – se bilden ovan. De beställde in olika sorters sill medan jag höll mig till min nya favorit, ålburgaren. Jag kan tänka mig att äta sill på Bornholm eller på en midsommarfest på landet. Allt annat känns fel. Rökt ål passar däremot året runt och var som helst.
När man äter en ålburgare så gäller det att njuta i fulla drag och förtränga eventuella samvetskval kring ålens saboterade kärleksliv. Efter omkring tjugo år i skånska sötvatten bestämmer sig ålen för att återvända till sina barndomstrakter i Sargassohavet för att föröka sig och sedan dö. Men under sista färden blir den fångad och tillredd för att behaga mig och andra. Uppriktigt sagt har jag svårt att engagera mig i detta bistra levnadsöde när jag sitter och frossar i solskenet på Limhamn.
Rökt ål. Rökt ål. Rögad ål. Rökt ål.
